Tobias blogs

Just don’t.

As these three last posts show, the Jeep is in a growing stage right now. I feel really great about it. Even more so following our “values jam” at Solmukohta where the participants helped us define our core values and were a great help.

A long in-the-making Jeep were also added to the list. J. Tuomas Harviainen is now Jeep Tuomas Harviainen, which makes us all very happy and excited. Not only will there be games made in languages that I don’t know but still have to take responsibility for, but also more LARP-like games. And Jeep Tuomas is a very productive fella, which will shift the Jeep balance a bit, which is great. On a side-note, the Jeep now spans at least 6 countries: Sweden, Denmark, UK, US, Switzerland and Finland. Not bad at all.

The inauguration ceremony was saturated in Skåne Akvavit, and brought tears to Jeep Tuomas’ eyes.

I should write up a post-Fastaval post, but haven’t had time to do so. In any case, the highlight of the event was that Ulrik Lehrskov-Schmidt became a Jeep. I am still looking for a good picture to put here, sadly, none were thinking about that duing the ceremony.

Jonas Harild held an excellent speech at which’s end he knelt before Ulrik saying, “May we please include you in the Jeep”. The annexation of Denmark continues.

In any case, we are happy to be joined by Ulrik, who seems to be a great do-er and who is now chief of the production of “the Jeep cave” and “the Jeep mobile”. Holy macaroni.

(This was written off-line at Solmukohta and is reposted here)

Tobias: Knutpunkt/Solmukohta 2008 is mid-ship. And the Jeep is on a roll. We’ve recieved the contract for the Italian rights to Doubt and The Upgrade! to Claudia and Michele, held a workshop that sucked for the first half (when we spoke) and rocked for the second half (when the audience spoke).

Olle: AK has a strong sensibility for the Nordic mythos we embrace, drives cars, and brings larp experience to the table. What would be more fitting than running a techniques workshop before being christened in Cava?

Martin: All in all, here we sit drinking Lonkero. The fusion between good old freeform and some experimental theatre is complete. I would like to say that it is jeepform, at least what jeepform will become. It may be the alcohol talking, but I feel pretty fucking invincible right now. So do we all.

Anna-Karin joined the Jeep crew in summer 2007, but we haven’t have time for the “official inauguration” until now.

Morten Greis bad mig skriva Jeep-tips till spelare/spelledare på Fastaval. De delar ut ett tryckt häfte med matnyttiga tips och tekniker. Väldigt bra läsning som har höjt kvaliteten på spelarna och spelledarna på Fastaval. Det här är iallafall min artikel. Mycket av den är basic för folk som har varit med ett par år.

Femton recept från jeepskafferiet

Jeepform är en slags friform (som är svenska för systemlöst rollspel). Jeepform är ett korkat namn, men vi kallar det så, för att slippa hamna i bråk om definitioner, och för att Google skall kunna hitta oss. Begreppet freeform betyder helt enkelt för många olika saker.

Den här artikeln riktar sig både till spelare och spelledare — en spelledare är ju också en spelare, fast med litet andra uppgifter. Jag har plockat saker som vi jeepar gör när vi spelar, tekniker som du som spelare eller spelledare kan ta med dig in i nästan vilket scenario som helst.

Och så skäller jag litet på slutet, men det är bara svenskt.

1. Exponera det inre spelet: monologer

Att spela en roll är inte bara att agera utåt, utan också att agera inåt — inlevelse, att försöka känna med rollen. Eftersom jeepform (åtminstone) handlar om samberättande är det viktigt att detta, som vi kallar “det inre spelet”, blir synligt för alla andra spelare. Ett sätt att göra detta är genom monologer: berätta för de andra spelarna vad som rör sig i din hjärna just nu genom att använda rollens egna ord, ord som de andra spelarna hör, men inte de andra rollerna. Monologer gör det meningsfullt att spela introverta roller, gör det möjligt att avslöja hemligheter som det skulle vara krystat att verkligen prata om etc. Ett kraftfullt och enkelt verktyg som du kan använda varsomhelst. I nästan alla scenarier. I bordsrollspel, systemlöst och friform/jeepform. Insidor/utsidor är en sorts “snabba monologer” där man bara pausar spelet i någon sekund för att visa skillnaden mellan vad rollen gör i det yttre spelet och vad som sker i rollens hjärna. Eller bara kommentera på något som händer, som inte passar att lägga i rollens mun just nu, t.ex. pausa hångelscenen för ett “han måste ha ätit vitlök till lunch.”

2. Subtilt spel

Man är inte en bättre rollspelare för att man tar mycket plats, pratar mycket och vevar med armarna. Att spela över har sin tid. Att spela bra har sin.

3. Mappa rummet mot spelvärlden

Ett knep för att få spelet att flyta bra är att mappa rummet mot spelvärlden. Man kan bestämma att “här borta är vardagsrummet” eller implicit definiera det under pågående spel. Det är smidigt att kunna markera att man inte är i rummet där allting händer genom att flytta sig några meter utan att behöva gå ur roll och informera alla. Att ha bestämt att olika scener äger rum på olika platser i rummet är också smidigt — man kan starta en scen i vardagsrummet bara genom att gå dit, och det blir en påtaglig markering att man flyttar spelet till en annan plats i fantasin om man också gör det i rummet. Det behöver inte vara märkvärdigt – det handlar om att markera.

4. Använd symbolisk rekvisita

Att använda en penna som en kniv, en blombukett eller en pistol ser fånigt ut för den som inte lever sig in i spelet, men det har sina poänger. Om pistolen inte bara existerar i fantasin kan någon kasta sig fram för att ta den ifrån dig. Om vi har riktiga muggar framför oss kan du stjäla min och jag kan lägga en ihoprullad papperstuss i din mugg så att du slocknar utan att vi måste gå ur roll och prata om det. Och om du inte är intresserad av att bli drogad just nu är det bara att spilla.

Det svenska rollspelsgruppen Sexuella Neuroser på Avdelning 4 brukade ha en rekvisitaväska med sig på konventen. Några hattar, solglasögon, en halsduk, etc. kan göra underverk. Ibland behöver man något att hänga upp rollen på, och om man skall spela flera roller i samma scenario kan det vara skönt att ha en fysisk grej att knyta an till, inte minst för att hjälpa andra spelare att hålla isär Sven och Gunnar.

5. Inte alla på scenen samtidigt hela tiden — att titta på är också att spela

Inte många filmer har fyra huvudroller och de flesta scener har bara med några av huvudpersonerna. Som spelare mår man ofta bra av en paus — om man tittar på spelet utifrån ser man saker som inte syns inifrån. Och en paus är bra för att ge hjärnan tid att processa och komma på nya uppslag.

Ibland passar det med en fysisk scen som man kan kliva av, och andra gånger passar det med att bara vara passiv och försvinna ut i periferin en stund. Man måste inte stå i centrum hela tiden för att det skall vara roligt att spela. Och det är roligt att spela när andra spelare intresserat tittar på.

6. Ta bort bordet

Inget rollspel mår bra av att pågå kring ett bord. Inte ens om det handlar om en släktmiddag.

Bordet binder er bara till att sitta ned och då blir spelet statiskt och tråkigt. Att agera med hela kroppen är så mycket fetare och kraftfullare än att sitta ned. Bordet är ivägen och måste bort. Om vissa platser eller scener behöver ett bord, ha ett som är för litet och ställ det vid sidan av, och se till att ni inte blir sittande av gammal vana.

7. Telegrafera, telegrafera, telegrafera

En bra spelare måste vara bra på att telegrafera. Med telegrafera menar jag informera de andra spelarna om sina intentioner – vilken väg vill jag att storyn skall ta, nu tycker jag det vore bra om du kysste mig, pennan i min hand är en bukett rosor, etc. Det enklaste sättet att telegrafera är naturligtvis att gå ur roll och prata om vad som händer, men sånt tar tid och tenderar ofta att bli långrandigt och ointressant. Det är oftast när allt händer i farten som de feta rollspelsupplevelserna inträffar.

Monologer och insidor/utsidor är ett utmärkt sätt att telegrafera, liksom att på ett litet teatraliskt sätt prata högt för sig själv och på så sätt sprida information. När jag räcker över pennan till dig säger jag för säkerhets skull “du borde nog sätta dem i vatten.” Jag tar ett steg åt sidan och markerar med rösten att det är min rolls tankar när jag säger, “men kyss mig nu då för fan!” och så vidare. Tänk teater, inte film. Det måste synas till bakersta raden.

8. Se till att alla är på samma bana

Innan spelet börjar, se till att alla är överens om vad spelet handlar om, vilken ton ni skall slå an, etc. Försök inte lista ut sådant i spel, och låt inte spelledaren tro att ni får ut något av att bli överraskade. Avslöja gärna rollernas hemligheter för varandra. Många scenarioförfattare har en tendens att hålla hemligheter för rollerna hemliga också för spelarna, utan att det finns en bra anledning. Om Frederik Berg Olsen är svensk agent är det bra om alla vet om det så att ni kan skapa bra scener kring det.

9. Pillow talk är bättre än sex

Action blir ofta dåligt i rollspel. Tärningar skapar inte samma suspens som slowmotionbilder på kulor på en bioduk. Och att kuta runt och skrika “pang!” är ju bara sådär.

Tänk på vad poängen med actionscenen är, och fokusera på det. Klipp förbi skottlossningen till dödsscenen, för det är ju ändå den som är cool. Biljakten handlar kanske om Lars och Mias förhållande, inte så mycket om att köra fort. Klipp förbi det till en scen som kan berätta hur det gick, men som inte tvingar någon att drunkna på ett linoleumgolv i en skolsal.

              * * *

Här är det egentligen slut på teknikdelen, men nu har jag fått upp ångan, så jag kan inte hålla mig från att tjata litet om några av mina käpphästar.

10. Rollspel handlar inte om att skratta

Naturligtvis spelar vi rollspel för att det är roligt, men med det inte sagt att vi måste skratta när vi spelar. Det är okej med scenarier som får spelare att gråta, det är okej med scenarier som är för jobbiga för att man skall orka spela klart. Man behöver inte skoja till det för att det skall vara värt det. I min erfarenhet av svenska spelare vet jag att vissa fastnar i försöka skoja till det, kanske för att om man inte har några pretentioner så kan man heller inte suga. Och det är helt okej att “bara spela litet på skoj”, men det måste inte vara så. Om scenariot vill vara allvarligt men du inte vill så skall du spela något annat.

11. Till spelledaren: det är du som bestämmer

Scenarioförfattaren har en idé, men det är du som skall genomföra den — din tolkning av scenariot. Du måste inte förstå precis vad det är scenarioförfattaren vill eller följa det slaviskt. Ett scenario blir oftast bättre av att passera ytterligare en persons kreativa filter. Och du vet vad dina styrkor och svagheter är, och att inte anpassa scenariot efter dem är bara korkat.

Men glöm inte att du också är en spelare. Från det att du läser scenariot är du en spelare, och som en spelare måste du se till att spela med. Står det att du skall hålla personliga monologer så är det av en god anledning. Det här gäller kanske inte alla scenarier, eller så är det precis det det gör.

12. Till spelledaren: omtagningar rockar

En scen kan spelas flera gånger. En gång till, fast nu är du störtförbannad! Eller, en gång till, men Mamman kommer inte in förrän senare.

13. Till spelledaren: metaspelet rockar

Metaspelet — det som händer mellan spelarna (dig inbegripen) är lika mycket en del av spelet som det som händer mellan rollerna. Du vet att du kan få spelaren att börja gråta via rollen, men glöm inte att du också kan få rollen att gråta via spelaren. Du kan plantera saker från den sekund du träffar spelarna — du kan låtsas vara förbannad för att göra spelarna obehagliga till mods i skräckscenariot, etc. Precis så gör scenarioförfattaren mot dig från första sidan i scenariot. Jag vet vad jag talar om.

14. Ge ärlig feedback

Om det sög — säg det direkt och stå för det. Om vi inte ger varandra ärlig kritik kommer vi aldrig att skriva bättre scenarier. Laddar du ned någons scenario från nätet och spelar det – skicka ett email. Det är så enkelt, men ger så mycket.

15. Våga säga nej — till andra spelare, men inte till storyn

Man måste inte alltid bejaka det som andra spelare kommer med. På en improteaterscen är det ett måste, och spelar man med idioter som vill vinna eller går loss på att bestämma så är en sån regel inte dum, men med så generellt rockande spelare som de som jag har mött på Fastaval så behövs den regeln inte. Om alla bara bemödar sig om att telegrafera — så att jag förstår vad som är okej och inte — brukar det oftast inte behövas. Men vi skall inte glömma att rollspel faktiskt inte är impro, och att om du har en tydlig bild av vem din roll är så är det viktigt att du får behålla den. Du har ingen publik som kan bli förvirrad att ta hänsyn till.

Dock är storyn det viktigaste, och måste alltid få bestämma. Det är oftast ett större problem för lajvare än för friformare, men man kan behöva begå våld på sin roll för att föra storyn framåt. För till syvende och sist handar det ändå om storyn – både i jeepform och i vad jag förstår av Fastavals scenariotradition — inte om att låtsas vara några helt andra och bara se vad som händer.

I’ve just spent a day at IBM’s T. J. Watson research campus in Hawthorne, a stone-throw (think Goliath, not David) away from NY, where I had a very nice Ethiopian dinner last night with Jan. It was interesting to see the place which had a completely different feeling from the various universities I’ve visited over the years. At lunch, I spotted Dick Gabriel walking by as well as a couple of other names that have certainly crossed my path on various papers over the years.

Today’s absolute highlight, though, was John Field telling me about the building as we were walking away from a a meeting. He was pointing out the built-in navigational aids, which was all colour coding — some walls and carpets in different parts of the building, and the grand finale was immediately etched in my mind (I might misremember, but anyhow):

The pattern on floor tiling is actually Cartesian co-ordinates encoded in base 6. But it seems like the carpeting company got tired of following the instructions in a few places.

I immediately felt like I’m in the right business. Quite a few geek-cycles were wasted thinking these things up.

By accident Johan and I ended up walking from Downtown Lafayette to my West Lafayette apartment, a 20-30 minute walk. Saturdays should apparently not be spent out and about. In any case, we stopped by the used record shop I been meaning to visit since I came here, and would you believe it: they had Tom Wait’s “Big Time” on DVD! I’ve been looking for that for 10 years.

Now I’ll just have to find a good time to watch it.

I’ve submitted the game proposals to Dreamation. Four games. Quite a mouthful.

• Drunk & Disorderly
• Night of Nights
• Lives, Births, Deaths
• The Upgrade!

The first three will be play-testing for Fastaval. I’ll see about brining a camera and record some material to bring home. That’d be truly awesome.

The last game, I’d decided never to run again, but it is such a good introduction to Jeepform, and is quite a good ice breaker too, so I decided what the heck. My co-host will be Emily Care Boss of Forge fame, which I’m sure will be a blast.

This moves the deadline for the Fastaval games two weeks closer, and will require some English translation to work. Luckily, The Upgrade! and Night of Nights are already written and translated. Drunk and Disorderly (D&D!) is far from done yet, as is Lives, Births, Deaths, but will be done over Christmas, when I’m not reviewing ECOOP papers, writing a jeepform article for Jaakko, a text about rapists for Caroline for a stage play and that Roolipelaja game for Juhana.

(Now, back to work. As Dave is currently watching UHF, I decided a blog-break was OK. Kidding.)

Update Of course I’ll also read and comment on Jiituomas’ “A bitter aftertaste” too. Vad gör man inte för gamla bilar…

Video chat rocks. There is nothing like Skype and iChat to help me stay in contact with my family and friends back home. Late chats with Thorbiörn have been frequent, and great fun. OS X has a very convenient screen shot function, that let’s me share this you with all of you, as the season bids.

Frederik doesn’t like video cameras, but I caught him as he was visiting Olle:

Emma’s camera is crappy, and consequently creates art, even when she is not in the picture. This is part of our living room, even though it looks like still life with a wastelands background.

I can even stay in touch with the cat. I can see myself in the reflection in his eyes is the higher resolution version.

Luisa, Olle, Frederik and Dennis are helping me out with translating texts from Swedish to Danish. Fastaval blurb texts as it were, naturally. The result was awesome (as far as I can judge Danish text) and Dennis’ last touch was great.

I’ve helped Thorbiörn and Martin prepare a lecture. Chatting and laughing until 3 AM Swedish time. Then, I could make the rest of the slides for them in my time zone when they were sleeping. The university never sleeps.

And even participated in the lecture a little bit. I’ve controlled Indiana Jones running in Scumm VM across iChat screen sharing and have the sound sent back to my machine. Awesome.

Sharing a beer across cities and over oceans has helped to. You can even make toasts if you dare putting the bottles close to the camera.

And talking to Emma, of course. But we need to get a better camera for that one. It sucks big time. She should get a new mac with that built-in is what I think.

And the rest of the family. Taking family photos across the ocean rocks. Very nice. My mother doesn’t like to be in the picture. Whenever we talk, she moves out of it but keeps insisting I should have my camera turned on…

The Internet is good at making home seem not so far away. But I should try to get into my mind that this is home now. At least for a long while more.

Now, Dave should get a camera too.